Om hur de ryska ingenjörstrupperna kopplar
bort all telefontrafik. Utom NMT-länken.
De tre baltiska länderna är relativt olika varandra, och det enda gemensamma språk ländernas företrädare hade i nittiotalets början var i regel ryska. Hösten 1990 lades vid några gemensamma möten ändå en betydelsefull grund för den kommande teleutvecklingen i alla de baltiska länderna.
Startskottet var ett möte i Tallinn den 22 oktober 1990, då representanter för de tre baltiska kommunikationsministerierna och de svenska och finländska televerken träffades för konkreta diskussioner. Det MoU som Estland hade ingått med Sverige och Finland togs som modell också av Lettland. De baltiska länderna var eniga om att de ville ha NMT enligt den nordiska standarden.
Litauens representant visste berätta att kommunikationsministeriet i hans land redan hade hunnit ingå ett letter of intent om mobiltelefoni med Comvik. Slutsatsen nu var att detta avtal inte skulle fullföljas och att Litauen skulle byta till samma modell som Estland och Lettland.
I maj 1991 signerade STI, Telecom Finland och den lettiske kommunikationsministern Peteris Videnieks ett avtal om ett lettiskt NMT-nät. Ett bolag Latvijas Mobilais Telefons, LMT, skulle grundas med 51 procent lettiskt och 49 procent svenskfinskt ägande. Följande månad kunde NMT redan användas inofficiellt i Rigaområdet efter att några begagnade basradiostationer från Televerket hade installerats och en länk hade öppnats till Finland.
Betydelsen av denna förbindelse ut i världen visades snart också här. Vid det ryska kuppförsöket i augusti var ryska ingenjörstrupper snabbt på plats vid Rigas TV-torn och kopplade sakkunnigt bort all telefontrafik mellan Riga och omvärlden. Utom en förbindelse, nämligen NMT-länken till Finland.
”Senare återkom soldaterna och bröt också NMT-förbindelsen, men denna kom att ligga nere bara kortvarigt. Så fort det var klart att kuppen hade misslyckats återkom ingenjörstrupperna och återställde förbindelserna till det skick de haft. Den obesvarade frågan är om trupperna lämnade NMT-förbindelsen i fred avsiktligt”, berättar Bo Magnusson.
LMT kom i gång som reguljär operatör i slutet av december 1991. De yttre faciliteterna var anspråkslösa. LMT:s första kontor inrättades i en nedlagd barnträdgård, där värmen sällan fungerade. Bo Magnusson, ordförande för LMT under många år, minns hur han huttrande höll möten i lokalerna fullt påpälsad.
Som VD för LMT värvades Juris Binde, chefdesigner från VEF, välkänd jättelik statlig elektrofabrik, som under decennier hade tillverkat allt från flygplan till spionkameror för hela den sovjetiska marknaden.
Monopol som inte höll
I samband med ett av de tidiga LMT-mötena bjöds Christer Nykopp till den lettiske kommunikationsministern. Denne ville ha synpunkter på vad man kunde göra för att förbättra det fasta
nätet i landet. Borde Lettland till exempel satsa på ett monopol eller inte? Nykopp: ”Då svarade jag, mot mina principer, att man skulle behålla monopolet.”
I fråga om det lettiska fasta nätet uppstod samma typ av krock mellan Televerket och Tele Finland som i Estland.
Inledningsvis övertygade STI:s VD Viesturs Vucins, som hade lettiska föräldrar och talade lettiska, regeringen om att Televerket var rätt samarbetspart för att modernisera och bygga ut
Lettlands fastnät. I september 1992 manifesterades kopplingen till Sverige genom att Carl XVI Gustaf i Riga invigde landets första digitala växel för internationella kommunikationer.
Vid ett internationellt telekommöte i Rom tog Viesturs Vucins sedan ut Nykopp på gatan och frågade om finländarnas intresse för att medverka i det lettiska bolaget. Nykopps svar var negativt, men när han hemma rapporterade om saken förklarade Vennamo att Finland skulle delta. Vucins erbjöd Finland 15 av de 49 ägarprocent som fanns att dela på. Vennamo krävde att få hälften.
Innan saken hann få ett avgörande dök Ivars Bars upp. Bars var affärsjurist från Kalifornien, men hade lettiska föräldrar och argumenterade nu framgångsrikt för den lettiska regeringen att en anbudstävling var den bästa metoden.
De tidigare bolagsplanerna åkte i papperskorgen och en tävling utlystes. En av de förutsättningar som formulerades var att vinnaren skulle garanteras monopol i tjugo år.
Två konsortier formerade sig: Telia tillsammans med Deutsche Telekom och Cable & Wireless tillsammans med Bell South.
Sedan drog sig Bell South ur, vilket
fick Cable & Wireless att vända sig till Tele Finland. Christer Nykopp åkte till London, träffade James Hatt på Cable & Wireless och accepterade förslaget att delta i konsortiet i en minoritetsposition 30/70. Nykopp framförde dock en betänklighet: Tjugoårsmonopolet skulle inte komma att hålla.
Situationen var här alltså att Televerket och Tele Finland stod mot varandra. I december 1993 förklarades Cable & Wireless och Tele Finland som segrare och blev delägare med 49 procent i det i övrigt statliga Lattelekom. En väsentlig del av överenskommelsen var att de utländska ägarna skulle ha manage-
mentansvaret i bolaget i tio år.
Året 1998 skulle senare bli en vändpunkt. Cable & Wireless drog sig ur och sålde sitt ägande till sin finländska partner. Samma år beslöt Lettland ansöka om medlemskap i WTO. Ett villkor för medlemskap var att landet avskaffade alla monopol, vilket även blev den lettiska regeringens beslut.
Christer Nykopp: ”Det stred mot det avtal som gällde för Lattelekom. Vi var lovade monopol av den lettiska staten, men det togs ifrån oss. Vi hade rätt att få kompensation eller ökat ägande, och det tvingades oss att gå till skiljedomstol. Det ledde till den egendomliga
situationen att vi fick sköta firman samtidigt som vi processade mot huvudägarna.”
Telefonkatalog dörröppnare
till Ryssland
Finlands speciella relationer till Sovjet inkluderade ett omfattande bilateralt handelsutbyte. Bland annat för Nokia var detta en guldgruva. När ryssarna i december 1990 sade upp alla bilaterala handelsavtal med Finland blev det därför en chock. Marknaden försvann över en natt. Nokia fick hyra de största lagerutrymmen som gick att hitta i östra Finland för de olevererade produkterna.
Tele Finlands egna aktiviteter österut började omkring 1988. ”Jag deltog då i ett besök hos kommunikationsministeriet i Moskva och träffade bland annat chefen för utrikesavdelningen Peter Kurakov. Han trodde att de lokala telecheferna skulle kunna vara intresserade av att träffa oss i syfte att utveckla den internationella trafiken. Vi anställde då en ryskkunnig person, Tapio Ukkonen, som fick i uppdrag att åka till Leningrad och tala med folk”, berättar Christer Nykopp.
Den största dörröppnaren uppstod dock som resultat av ett besök som en av Tele Finlands fackklubbar gjorde i Leningrad. Från rysk sida kom man på svarsbesök, och som en del av programmet berättade divisionschefen Leena Suhonen om Tele Finlands verksamhet. Bland det som intresserade mest var värdarnas telefonkataloger och tjänsten för nummerupplysning.
