Om GSM-premiären och de grepp som tas för att
framstå som den som lanserar den nya tjänsten först.
Vem skulle bli först med GSM? Prestigen i saken var stor och pionjärskap kunde utropas i olika avseenden. Till exempel anges dagen för det första officiella GSM-samtalet i Finland till 1 februari 1990. Trafikministeriets överdirektör Kai Törnblom ringde då detta samtal i Nummela, fyra mil nordväst om Helsingfors. Matti Makkonen utfärdade med anledning av saken ett diplom till Törnblom för väl utfört telefonsamtal.
Den 1 juli 1991 hade specificerats som öppningsdag för GSM-trafiken av EG. Bara två operatörer förklarade sig den dagen dock beredda, Radiolinja och Mannesmann, det tyska bolag som i hård konkurrens med andra aspiranter, bland annat det svenska televerket, hade fått licens för ett tyskt GSM-nät.
Den fastställda dagen sände Mannesmann ett brev till det tyska kommunikationsministeriet och förklarade att man var beredd för GSM-trafiken i enlighet med licensen. ”Men det gjordes ingen stor sak av leveransen den 1 juli 1991”, säger Gunnar Sjökvist, som var testansvarig för projektet hos Mannesmanns leverantör Ericsson. ”Det fanns inga GSM-telefoner och därmed inte heller några abonnenter som kunde använda nätet.”
I Finland slog däremot Radiolinja på stora PR-trumman. På eftermiddagen den 1 juli öppnades GSM-nätet kommersiellt genom att Finlands före detta statsminister, samlingspartisten Harri Holkeri slog ett samtal med en Nokiamobil från Helsingfors till biträdande
stadsdirektören i Tammerfors, socialdemokraten Kaarina Suonio.
Detta GSM-nät täckte ännu bara delar av de tre städerna Helsingfors, Åbo och Tammerfors. Och försöken att ringa mellan Helsingfors och Åbo lyckades inte under premiärdagen. Men man hade i förväg lyckats skrapa ihop några tiotal abonnenter, berättar Kurt Nordman. Till att börja med fick dessa kunder ställa sig i kö för att få GSM-telefoner i specialutförande från Nokia.
För Tele Finland innebar händelserna kring GSM-premiären att det tidigare nära samarbetet med Nokia avslutades.
”Vi hade jobbat mycket bra ihop. Vi delade idéer och visioner. Vi sade varandra: ’Så här tycker vi att ni ska göra, vad tycker ni?’ Men det blev ändring på det när vi fick veta att Nokia skulle leverera GSM-utrustning till Radiolinja. Då vände vi oss till Ericsson och Motorola”, berättar Matti Makkonen.
Nu var det också slut på öppenheten. ”När man från Nokia ringde och frågade om våra GSM-planer, svarade vi att vi inte såg någon anledning att ha bråttom, utan planerade för att öppna GSM-trafik först under 1992.” Men GSM var nu en prestigefråga, så Matti Makkonen
bjöd in till presskonferens:
”Den 1 juli 1991 genomförde vi en GSM-demonstration för media i Helsingfors. Jag ringde ett ’öppningssamtal’, men klargjorde att det ännu inte fanns typgodkända telefoner. Sådana kom först i maj 1992. Mitt budskap var att vi skulle lansera GSM så fort industrin klarade att tillhandahålla mobiltelefoner.”
Media gjorde sedan en jämförelse mellan hur Radiolinja och Tele Finland beskrev GSM och jämförde med de faktiska förhållandena. ”Det föll varken Radiolinja eller Nokia i smaken.
Klockan åtta följande morgon fick jag ett ilsket telefonsamtal av Jorma Ollila”, berättar Matti Makkonen.
Televerkets GSM-premiär
I Sverige uppmärksammade Televerket och leverantören Ericsson gemensamt GSM i Stockholm den 1 juli i samband med en mottagning för ungefär 150 personer.
Symbolhändelsen var att Yngve Zetterström, som var Televerkets projektledare för GSM, ringde upp Tony Hagström med en mobiltelefon av märket Orbitel. ”För oss var det här en
magisk dag. Att Televerket fortfarande avvaktade betydde ingenting. Vi ville båda visa omvärlden att vi var redo för GSM-service på utsatt tid”, berättar Jan Wäreby, vid denna tid försäljningschef för Europa på Ericsson Radio.
”För att summera: den 1 juli 1991 kunde vi i våra testsystem ringa med GSM-utrustning från Ericsson i Tyskland, Helsingfors, Köpenhamn och Stockholm. De skandinaviska systemen var dock mycket små, i Helsingfors tre basstationer, i Köpenhamn två och i Stockholm tio, som fanns i ett område mellan Haninge och Arlanda”, säger Mats Köhlmark, som var Ericssons projektchef för GSM 1991.
Comvik lanserade namnet Comviq för GSM-tjänsten. Nordic Tel döpte sitt operatörsbolag till Europolitan. Kundtjänsten placerades i Karlskrona, bland annat efter lobbyarbete av blekingen Rune Andersson och det socialdemo-
kratiska kvinnoförbundet, som såg en chans att få arbetsplatser till orten.
Comvik och Europolitan öppnade båda sina GSM-nät den 1 september 1992, Televerket den 1 november.
Nokia var totalleverantör till Europolitan – vilket i början kändes märkligt för de forna Ericssonmännen som ledde Europolitan.
”I praktiken var det Tony Hagström som tvingade oss till Nokia”, säger Ulf J. Johansson. Televerket hänvisade till ett avtal som gav verket alla rättigheter gällande de lösningar som utvecklats inom Ellemtel, som ju var gemensamägt av Televerket och Ericsson. GSM-tekniken omfattades förstås inte av avtalet, däremot ingick element av AXE i den centrala mobilväxeln, och därför var det möjligt för Televerket att hindra Europolitan att köpa utrustning från Ericsson.
Jorma Ollila tillträdde som VD fö Nokia den 1 januari 1992. Europolitan blev hans första GSM-kund. ”Nokia kunde förevisa oss som en nöjd referenskund. Vi var först i Sverige med att lansera SMS och röstbrevlåda. Jag har efter detta haft kontakter med Jorma och hans dåvarande ledningsteam genom alla år”, berättar Ulf J. Johansson.
Världsstandarden som
tog död på monopolen
Med GSM föddes i den världsstandard som i dag är helt dominerande. Jan Uddenfeldt, Ericssons teknikchef under många år, lyfter fram följande:
”GSM tog död på monopolet i samtliga europeiska länder; det blev en självklarhet att varje land skulle ha minst två konkurrerande operatörer. På de flesta marknader gick de nya operatörerna först. Så var fallet i Tyskland, där Mannesmann helt klart var drivande.”
Att Televerket inte var först med GSM i Sverige har ett naturligt kommersiellt skäl. NMT fungerade väl, det fanns ingen anledning att stressa i väg kunderna till ett nytt system.
GSM innebar även att tillverkarnas roll växte. I den tidigare monopolvärldenhade operatörerna haft starka
teknikavdelningar, men i och med att de nya operatörerna inte byggde upp sådana blev det naturligt att de gamla monopolföretagen minskade eller avvecklade sina.
Thomas Haug, som ju var ordförande för både NMT- och GSM-grupperna, konstaterar att de två systemen har mycket stora likheter. Systemarkitekturen är i grunden densamma och de faciliteter som erbjuds är i stort sett lika.
”Det syns omedelbart att GSM kraftigt har påverkats av kretsen av NMT-konstruktörer. Och det är ju inte särskilt långsökt, eftersom GSM:s mandat skrevs av just de personerna”, säger Thomas Haug.
Precis som fallet var med NMT kan
GSM beskrivas som frukten av ett nordiskt sätt att tänka. Kanske kan man tala om en nordisk ideologi. Nyckelbegrepp i denna är öppenhet och flexibilitet – och därigenom anpasslighet. Alla ska kunna vara med.
”Skalbarheten var en aspekt av detta. En annan den modulära uppbyggnaden på alla nivåer. Med andra ord flexibilitet på grund av att vi inte visste mycket om vad kunderna ville ha. Vi ville låta kunderna använda systemet på det sätt som de behövde”, säger Thomas Haug.
En oväntad effekt av den nordiska ideologin uppstod efter att NMT-lösningarna hade ’uppfunnits’ en andra gång på annat håll. Bland annat tog Motorola under senare delen av åttiotalet patent för funktioner som redan fanns i NMT. ”Vi fick sätta oss och gräva i våra arkiv för att visa att de patent som Motorola hävdade redan var implementerade eller fanns beskrivna i offentliga handlingar i Sverige”, berättar Östen Mäkitalo.
