Om säkerhetstjänstens roll i Estland och om
den otillåtna kommunikation som äger rum.
Slutet av åttiotalet såg fler förändringar i världspolitiken med (i stort sett) fredliga metoder än de flesta revolutioner lyckas med under blodsutgjutelse. I Sovjet drev Michail Gorbatjov fram perestrojka, och hösten 1989 säckade den östtyska staten ihop i samband med att Berlinmuren föll. Som första land i Sovjetimperiet deklarerade Litauen sin självständighet i mars 1990.
Pekka Vennamo: ”Gorbatjov hade beslutat att ingen vodka hädanefter skulle serveras vid officiella middagar. Men på den middag vi satte oss till i Tallinn fanns vodka och allt möjligt annat drickbart i överflöd. Jag frågade om förbudet inte gällde här också? Svaret var att Moskva låg så långt borta och att det skulle ta tid innan beslutet nådde också hit. Lite senare var jag i Vladivostok och ställde samma fråga där och fick samma svar. Då förstod jag att Sovjet inte längre fungerade som förr.”
Vennamos ställning som generaldirektör både för post- och televäsendet gav honom ett dubbelt tillträde till den del av samhällets infrastruktur som var under förändring. Bland annat bidrog Vennamo mycket aktivt till att Estland byggde upp sitt eget postväsende. Allt hade tidigare skötts av Moskva, man hade absolut ingen uppfattning om hur det gick till att skicka brev.
Under några år hjälpte den finländska posten handfast till med att bygga upp rutinerna. Vennamo lånade ut sin internationelle expert Christer Blomqvist till Estland; under en tid arbetade denne där två dagar i veckan som
konsult. Vennamo bjöd årligen in de baltiska postcheferna till Finland. Den baltiska postunionen initierades när de nämnda cheferna satt i Vennamos arbetsrum.
På telesidan kom de svenska och finländska televerken båda att ha huvudroller i det som hände. Situationen vid åttiotalets slut var att det bara fanns tolv telefonlinjer för telefontrafiken mellan Sverige och hela Sovjetunionen – och de tolv linjerna gick via Moskva. Samma väg gick all post.
Vad mobiltelefoni innebar framgick när mobiltelefonerna blivit så små att de kunde bäras i handen. För NMT450 fanns vid åttiotalets slut en enda sådan modell, Mobiras Cityman, som blev känd som ’Gorbamodellen’ efter en lyckad reklamkupp med Michail Gorbatjov inblandad. Tillräckligt högt uppe i terrängen i Tallinn kunde man med en Gorbatelefon få kontakt med NMT-nätets basstation på Porkala udde på andra sidan Finska viken, ett avstånd på omkring 70 kilometer.
Två högt belägna ställen var de översta våningarna i hotellen Viru och Olümpia. Där härbärgerades turisterna och där var de fasta telefonlinjerna avlyssnade. Just där den sovjetiska säkerhetstjänsten trodde att den hade kontroll kunde den otillåtna kommunikationen äga rum.
Politiska kontakter banar väg
Den 3 november, sex dagar innan Berlinmuren föll, besökte Televerkets Johan Martin-Löf och Göran Roos
Tallinn. De var inbjudna av trafikministern Toomas Sõmera, som ville veta om det fanns möjligheter att öka antalet telefonförbindelser västerut ut i världen från Estland. Skulle detta kunna ordnas via Sverige och Finland?
Bakgrunden till detta besök var att söka hos Rotaryklubben i Kalmar. I denna fanns ett starkt intresse för Estland och genom kontakter till Televerket väckte Rotaryklubben förslaget att besöka landet. De sovjetiska myndigheterna informerades om saken i förväg och hade ingen invändning mot besöket.
Nästa steg var att också Bo Magnusson besökte Sõmera i Tallinn i början
av april 1990. Strax innan hade esterna gått man ur huse och störtat sovjetiska monument. ”Jag minns att jag stannade upp vid en skrotaffär med ett stort skyltfönster. Där inne kunde man skymta en massa Leninstatyer som låg huller om buller.”
Som resultat av besöket öppnade Swedish Telecom International (STI) ett litet kontor i Tallinn. Bo Magnusson hittade Ahto Kant, estnisktalande kollega i Televerket, som han anställde som projektledare i Tallinn. Under diskreta former överlämnades en NMT-telefon till Lennart Meri, utnämnd till Estlands utrikesminister från april 1990.
För finländarna innebar det estniska
språket ingen stor barriär. Christer Nykopp: ”Estland är det enda land dit man kan skicka finska ingenjörer och vara säker på att de klarar språket.”
Ett väsentligt beslut togs i Helsingfors sommaren 1990. Toomas Sõmera, återutnämnd till trafikminister i den regering som hade tillträtt i april, satt då i Post & Teles bastu tillsammans med Matti Makkonen och Raine Mönkkönen. Raine: ”Jag frågade då Toomas om det inte skulle gå att ordna ett testsystem för NMT-telefoni i Tallinnområdet? Vi skulle kunna installera en basstation i det höga TV-tornet [uppfört till regattan i Tallinn OS-året 1980] och ta signalerna via radiolänk över havet till
Finland? Toomas tittade på mig och sa: ’Jo, jag tror att det skulle vara möjligt.”
Entusiasmen blev så stor att de tre herrarna redan i bastun med en blyertspenna på några lösa papper började skissera på ett upplägg där fyra basstationer var strategiskt utplacerade i Tallinnområdet.
En första basstation var på plats i TV-tornet i Tallinn redan efter några veckor. Under hösten 1990 byggdes ett NMT-nät inofficiellt i Tallinnområdet. Ett tillstånd att testa NMT-frekvenser hade utverkats från Moskva, men något tillstånd att driva trafik fanns inte. De estniska ministrarna försågs med mobiltelefoner från både finsk
och svensk sida. NMT-nätet kunde tas i testbruk i oktober 1990 och öppnades i januari 1991 som en uthyrningstjänst till affärsmän och ’hårdvalutakunder’.
Tele Finland höjde sina aktier i Estland en gång när Toomas Sõmera satt i Christer Nykopps rum och frågade om Tele Finland inte skulle kunna byta ut den gamla radiolänken till Tallinn med en ny. Christer Nykopp: ”Så snart ni blivit självständiga drar vi en fiberkabel.” Sõmera steg upp och skakade hand och sa tack.
Tele Finland anställde nu Rein Raudsepp, en estländare som flyttat till Finland och drev en firma som sålde biltelefoner. ”Det var lätt för Rein att
ta kontakter i Estland, han blev bland annat god vän med Tiit Vähi [premiärminister 1992 och 1995–1997]. Rein talade även ryska och var given som vår man också i St Petersburg”, säger Christer Nykopp.
Storskaligt estniskt
mobilföretag förbereds
Medan det inofficiella NMT-nätet var under uppbyggnad i Tallinn förbereddes nästa steg: ett storskaligt estländskt mobiltelefonföretag. Initiativet utvecklades i kontakterna mellan ledande estländska politiker och representanter för de svenska och finländska televerken. Vid ett möte på Televerkets kundcenter
på Kungsgatan i Stockholm i september 1990 signerade parterna ett letter of intent i saken; Estland representerades av vice trafikministern Jaak Ulman. Strax därefter ingick STI och Tele Finland ett samarbetsavtal gällande mobiltelefontjänster i alla de tre baltiska länderna.
I april 1991 var bolagsordningen och aktieägaravtalet för Eesti Mobiltelefon (EMT) klara. Avtalet uppgjordes enligt det sovjetiska formuläret för joint ventures, undertecknades i Tallinn och gick vidare till Moskva för godkännande. Den estniska staten stod som ägare till 51 procent och STI och Tele Finland med vardera 24,5 procent.
Att Sverige och Finland hade lika andelar var resultat av en kamp, men passade esterna. De hade femtio års erfarenhet av en storebror som dikterat villkoren.
För att den kommersiella basen skulle stå på fast grund, krävde EMT:s styrelse permanent tillstånd för mobiltrafiken som villkor för större investeringar. Jaak Ulman reste i det ärendet till Moskva och förklarade att han inte skulle återvända förrän han hade tillståndet i fickan. Han förblev borta i flera veckor, men hade mycket riktigt tillståndet i fickan vid återkomsten.
Innan EMT:s verksamhet kommit i gång, ringde Raine Mönkkönen emellertid till Matti Makkonen. Det var på eftermiddagen lördagen den 17 augusti 1991, Matti var då i skogen och letade efter svamp. Raines fråga var: ”Kan vi öppna mobiltrafiken för de estniska ministrarna till hela världen?” Raines fråga föranleddes av rykten om att ryska trupper förberedde en aktion
i Estland. Med den begränsning som rådde kunde ministrarna ringa bara i det egna landet och till Finland och Sverige.
Mattis svar var till Raine var ja. Två dagar senare, på morgonen måndagen den 19 augusti 1991, vaknade världen till nyheten att en grupp gammelkommunister låg bakom en militärkupp i Sovjet.
Som man fruktat ockuperade de ryska trupperna snart TV-tornet i Tallinn, med order att stoppa NMT. Ryssarna mötte dock ett oväntat hinder genom att hissen i tornet inte fungerade. De tvingades använda trapporna. När de efter de över ettusen trappstegen nådde tornets observationsavdelning med tillhörande restaurang var de mogna för en vilopaus och grep sig an alkoholförrådet. Det fick till effekt att aktionen upphörde.
Hisstoppet berodde på att någon hade lagt en tändsticksask så att hissdörren inte gick att stänga. I något
skede hittade ockupanterna ändå NMT-rummet, men lyckades trots ett antal avlossade skott inte forcera den bastanta ståldörren.
”Det gick att ringa utrikessamtal hela tiden. Det är mitt lilla bidrag till Estlands frigörelse”, säger Matti Makkonen.
På den tredje dagen stod det klart att den ryska kuppen hade misslyckats. Som ett svar på detta förklarade sig inom kort en lång rad av de tidigare Sovjetrepublikerna självständiga.
Kuppförsöket försinkade inte arbetet med att etablera EMT. ”En första viktig uppgift i styrelsen blev att visa våra estländska vänner att vi i Finland och Sverige inte var något nytt Moskva. Relationerna utvecklades väldigt positivt, och styrelsen arbetade i nästan oförändrad sammansättning med goda resultat ända till slutet av millenniet”, säger Matti Makkonen, som var styrelsens ordförande hela den tiden.
De första växlarna för mobilnätet i
Estland beställdes av Ericsson. Nokia kom inte ens i fråga; misstänksamheten mot bolaget var stor efter bolagets långvariga leveranser till Sovjet.
Stort behov av fasta nät
i Estland
Mobiltelefonin i Estland blev en succé från början, men avhjälpte inte det skriande behovet av att bygga ut det fasta telenätet. I den saken var man på Tele Finlands sida i början skeptisk till att delta. ”Investeringsbehovet var mycket stort och vi visste att monopolet för operatören skulle bli kortvarigt”, säger Christer Nykopp.
På svensk sida var intresset större.
I oktober 1991 ställdes frågan på sin spets. Platsen var ITU:s stora telekommässa i Genève. Pekka Vennamo satt i ett förtroligt samtal med Toomas Sõmera när denne nämnde att han följande dag skulle offentliggöra att estniska staten och Televerket avsåg grunda ett gemensamt bolag för den fasta telefonin, Eesti Telefon.
Pekka Vennamo berättar i sin bok att beskedet slog ner som en bomb. Televerket var i färd med att kapa makten i Estland! Varför hade inte han fått frågan? Svaret var att hans kolleger hade fått den och sagt nej utan att informera chefen. När Hagström och Sõmera framträdde på den gemen-
samma presskonferensen, satt Vennamo i publiken. Han förklarade för sina kolleger: ”Vi ska med i det här!”
Efter hemkomsten fick Christer Nykopp och Rein Raudsepp order att åka till Estland och förklara vilken risk det innebar för esterna att ha bara en utländsk partner. Det svenska televerket hade nu börjat sondera intresset hos Tele Finlands konkurrent Helsingfors Telefon, med VD:n Kurt Nordman. Denne visade sin välvilja genom att skicka några gamla växlar till Estland. Det var som förhandlingsinspel ett misstag.
I juni 1992 satte sig Tony Hagström hos Pekka Vennamo i dennes tjänsterum i Helsingfors. Tony föreslog ett samarbete generellt i Östersjöområdet, dock så att Televerket skulle ha majoritet i parternas sammanlagda ägande i Estland och Lettland, medan Finland kunde ha den positionen i Ryssland. Pekkas åsikt var att parterna skulle dela ägandet lika i de gemensamma projekten i hela regionen.
”Om det inte passar, föreslår jag att vi låter esterna själva välja vem de vill ha som sin kompanjon”, var Pekka Vennamos förslag. Hagström: ”Vi har redan skrivit ett MoU med esterna. Vi har ett fördelaktigare läge.” Vennamo: ”Säkert är det så. Men ytterst avgörs frågan i Estlands regering. Där har vi fördel. Statsministern och trafikministern är mina personliga vänner.” Hagström föreslog 51–49 i svenskarnas favör. Vennamo höll fast vid 50–50.
Efter två timmar var Tony och Pekka
överens. Från och med nu skulle 50–50 gälla i de gemensamma affärerna mellan Televerket och Tele Finland. En klausul designades så att den ena inte skulle kunna tränga ut den andra.
Efter detta började slutförhandlingarna med esterna. På samma sätt som i mobilbolaget skulle den estniska staten äga 51 procent och de svenska och finländska ägarna tillsammans 49 procent. I avtalet utlovades Eesti Telekom sex års monopol.
