Om hur ett staket inte bara stänger omvärlden
ute, utan också stänger in en själv.
1982 blev alltså året då Nordisk Mobiltelefon upptäcktes på allvar utanför Norden. En ström av studiebesök inleddes till de nordiska televerken, och NMT-gruppens medlemmar kunde välja och vraka bland de inbjudningar som kom från telefonoperatörer världen runt som ville höra mer om systemet.
Men också en annan typ av reaktion uppkom. Det här med mobiltelefoni var så intressant att det kanske var skäl att skapa ett eget system? Nordborna var sympatiska och delade med sig, men gick det inte att skapa ett system som i högre grad gynnade den egna industrin?
Sommaren 1982 hade ju British Telecom och France Telecom förklarat att de skulle bygga ett gemensamt NMT-system. Men redan på hösten revs beslutet upp. Bland britterna växte en falang fram som hellre sökte ett mobiltelefonsamarbete med USA, där myndigheterna hösten 1982 äntligen beslutade att börja ge ut licenser för mobiltelefoni. Bell Labs hade för detta utvecklat radiostandarden AMPS. I Frankrike förklarade industrin att den ville utveckla ett eget system som var bättre än de utländska konkurrenternas.
Vad nästa stora steg inom mobiltelefonin skulle bli kunde dock ingen veta säkert. De nordiska televerken grundade för sin del en framtidsgrupp FMK (Framtidens mobila kommunikationer), som skulle fundera på saken. Var digital mobiltelefoni nästa grej? FMK sammanträdde till årliga rapporteringsmöten i de nordiska huvudstäderna åren 1982–1985.
Förändring, nedbantning, nystart
Utvecklingsfrågorna började bränna också för Televerket i övrigt. 1976 utlystes en tjänst för framtidsplanering. En ung man som anmälde intresse hette Bertil Thorngren. Han hade hunnit doktorera vid Handelshögskolan i Stockholm och var nu docent verksam i Uppsala, men förklarade att han ville ägna sig åt något mer verklighetsbaserat.
Bertil Thorngren hade lite för långt hår och ansågs överutbildad, men fick bra kontakt med generaldirektören Bertil Bjurel och anställdes. ”Bjurel var bekymrad över framtiden. Telefonnätet i Sverige var färdigautomatiserat, alla hade telefon, ledningsnätet höll högsta klass och man tyckte allmänt på televerket att det inte fanns så mycket mer att förbättra”, säger Bertil Thorngren.
Men i den rapport han snart levererade anmälde han annan åsikt. En genomgripande digitalisering skulle ske relativt snart. Det papperslösa kontoret var på väg. Vanlig telefoni skulle obönhörligen minska i betydelse. Den handgripliga telefonvärlden med ledningstrådar och rasslande reläer skulle försvinna och den abstrakta och mer svårgripbara digitala världen skulle ta över. Som följd av rationaliseringsvinsterna skulle Televerket, en jätteorganisation med omkring 50000 anställda, behöva bantas markant.
Dessutom hade man börjat ifrågasätta televerkens monopolsituation på olika håll, framför allt i USA, och den diskussionen kunde förutsägas vara på väg också till Sverige. I stället för att ha nått vägs ände stod Televerket tvärtom inför ett behov av förändring, nedbant-
ning och en nystart.
”Bertil Bjurel lyssnade, men tyckte nog inte att budskapet var så trevligt. Jag hade inte tänkt stanna mer än ett år i jobbet, så då Bjurel gick i pension 1977 gick jag till efterträdaren Tony Hagström och sade upp mig.”
Hjärnan bakom det
avreglerade Televerket
Bertil Thorngren hade de facto redan skaffat sig ett nytt och bättre betalt jobb.
Tony Hagström tog emot Bertils avskedsansökan, men sade: ”Innan du går kan du väl berätta för mig precis
vad du tycker om Televerket. Nu kan du ju inte mista jobbet, så var inte rädd för att vara kritisk!”
Bertil Thorngren gjorde som han blev ombedd, och samtalet slutade med att han var återanställd innan han lämnade rummet. Han skulle sedan komma att stanna i verket som en ledande strategisk rådgivare i över tjugo år till.
Bertil Thorngrens budskap var att Televerket behövde bygga upp en annan typ av kunnande och etablera sig inom nya områden och med nya affärer. Inför den kommande avregleringen var det inget bra alternativ att bygga ett
