Om GSM-överenskommelsen – grunden för
världens mest använda tekniska standard.
Det gick nu inte längre att ifrågasätta att storskalig mobiltelefoni var på väg i Europa. Men hur de kommersiella ramarna kring denna skulle se ut var en oklar fråga. Det handlade inte bara om att en ny teknologi höll på att utformas och att den skulle bygga på en gemensam standard. Det var också oklart hur affärerna skulle se ut, vilka roller aktörerna skulle ha – till och med vilka de skulle komma att vara.
Stephen Temple var huvudperson i arbetet med det dokument, Memorandum of Understanding (MoU), som skulle ge spelreglerna för detta.
”Egentligen var det mycket enkelt. Operatörerna skulle förbinda sig till två saker: att nästa generation av nätverk som de tog i bruk skulle baseras på en allmänt överenskommen teknisk standard och att nätverken skulle tas i bruk 1991. Den första delen av förbindelsen skapade en marknad som gjorde det möjligt för industrin att planera sina investeringar. Den andra delen gav ett momentum”, säger Stephen Temple.
Memorandum of Understanding undertecknades i Köpenhamn den 7 september 1987 av femton europeiska operatörer, bland dem de nordiska televerken. Dokumentet definierade områden för samarbete och koordinering, till exempel tidsplaner för upphandling och idriftsättning av system, koordination av numrerings- och trafikdirigeringsplaner, harmonisering av introduktioner av nya tjänster och principer för tariffsättning och avräkning.
MoU blev grunddokumentet för GSM
Association, som bildades 1995 och med tiden kunde börja beskriva sig som huvudman för världens mest använda tekniska standard.
En återkommande fråga inom MoU och GSM Association visade sig bli den internationella roamingen, självklar sedan länge inom Norden, men en källa till förvirring hos många av de nya medlemmarna. Ett närliggande diskussionsämne blev debiteringsprinciperna för internationella mobilsamtal.
”I praktiken kom de nordiska erfarenheterna från NMT att spela en mycket stor roll. Roamingavtalen och tekniken för interoperatörsavräkning inom GSM är ett direkt derivat av motsvarande NMT-teknik”, säger Thomas Beijer.
Varför går ni inte ut?
”Thomas Haug var en skicklig ordförande. Han deltog inte aktivt i diskussionerna. Alla fick tala, men inte hur länge som helst. Om två av deltagarna började diskutera för mycket med varandra, sade han till dem: ’Varför går ni inte ut och förbereder ett gemensamt förslag för oss andra?”
(Matti Makkonen)
Med GSM-överenskommelsen manifesterades en faktisk maktförskjutning i telebranschen. Det blev nu uppenbart att CEPT, som ju var en organisation för de statliga teleförvaltningarna, inte var relevant som forum för de principiella besluten inom standardiseringen. I stället grundades 1988 European Telecommunications Standards Institute (ETSI, europeiska telestandardsinstitutet), som kunde ta med också tillverkningsindustrin som medlemmar. ETSI övertog huvuddelen av CEPT:s standardiseringsaktiviteter.
Efter diskussioner och otaliga namnförslag bestämdes att GSM skulle behållas som namn på systemet. Men den tolkning man nu, utan entusiasm från GSM-gruppens sida, började sprida var att GSM härefter inte skulle beteckna Groupe Spécial Mobile utan Global System for Mobile Communications, på förslag av Televerkets Yngve Zetterström.
Fler konkurrenter
försöker ta sig in
Med avregleringen uppstod trenden att tillverkarna började köpa in sig i operatörerna. Bland annat lekte man inom Ericsson med tanken att öppna egen operatörsverksamhet i Sverige. På Televerket var detta förstås en känslig fråga. ”Det var ett koncept som vi alltid avrådde Ericsson från att prova”, säger Bo Magnusson.
Men mycket skulle komma att hända i denna fråga.
Ulf J. Johansson, vice VD för Ericssons radiobolag, befann sig under åttiotalet i gränssnittet mellan många världar – den fasta telefonins och mobiltelefonins, operatörens och leverantörens, de statliga televerkens och de privata entreprenörernas. Han såg att mobiltelefonin var på väg att skapa enorma marknader.
”Vi som arbetade i frontlinjen med mobiltelefoni såg vart tekniken var på väg. Och vi hade entreprenörsattityden i ryggmärgen, så steget till att driva egen verksamhet var inte långt.”
Det var givetvis högintressant vilka GSM-operatörer som skulle etablera sig i Sverige. Att Televerket var en av dem var givet, och det var ingen vild gissning att Comvik skulle ansöka om frekvenstilldelning för att bli operatör nummer två. Men varför inte gå in i branschen själv? Genom sina kontakter med Tony Hagström visste Ulf J. Johansson att Televerket gärna såg en annan konkurrent än Comvik.
Sommaren 1989 erbjöds Ulf bli VD
för Pharos, en börsnoterad avknoppning från AGA-koncernen som specialiserat sig inom mätteknikområdet. Ulf tackade ja på villkor att han hade stöd för att parallellt fullfölja planerna på att etablera en ny GSM-operatör.
Det fick han, och i februari 1990 lämnade det nygrundade Nordic Tel in ansökan till Televerket om frekvenstilldelning för att bedriva operatörsverksamhet i det nya GSM-bandet. Som företagsnamnet antydde var tanken att utsträcka verksamheten till hela Norden.
Snart kom dock motgångar för Ulf J. Johansson. Televerkets frekvensförvaltning lät förstå att Comvik redan hade tilldelats en tredjedel av frekvensområdet för GSM. ”Och Stenbeck var smartare än jag. Han hade i förväg sytt ihop ett politiskt stöd för detta”, säger Ulf.
Frekvensförvaltningens plan för de övriga två tredjedelarna av frekvensbandet var att Televerket skulle få den ena, medan den sista tredjedelen skulle gå till den av de två konkurrenterna som lyckades bäst med GSM. Som kunde förutses blev frekvensförvaltningens beslut att säga nej till Nordic Tel.
Det fanns ännu ingen telelag i Sverige, bara några rader i lagstiftningen som hänförde beslut i frekvensfrågor till Televerket. Men eftersom det var en myndighet kunde dess beslut överklagas, och det gjorde Nordic Tel omgående till kommunikationsde&partementet, som leddes av Georg Andersson.
En fjärde konkurrent
Men ännu ett hinder uppenbarade sig. Även en fjärde ansökan inkom för en GSM-licens i Sverige – från brittiska Vodafone.
Ulf J. Johansson kände denna opera-
tör väl från sin Ericssontid. De facto var det så att Julian Horn-Smith, med uppdrag att utveckla affärer för Vodafone utanför Storbritannien, i mars 1990 hade erbjudit Nordic Tel att tillhandahålla Vodafones kompetens i processen mot att bolaget fick bli delägare i Nordic Tel. Ulf hade då avvisat detta.
”Naturligtvis var det intressant för Julian att kunna hoppa på tåget hos GSM-kandidaterna i Norden. Han visste, och jag visste, att värdet på Nordic Tel – och därmed priset för Vodafone att köpa in sig – skulle bli betydligt högre den dag vi hade fått en licens. Så hans motdrag blev ett brev till departementet som blockerade frågan om den tredje GSM-licensen”, säger Ulf J. Johansson.
Regeringen råkade genom denna fjärde ansökan i en rättsligt osäker situation. Det skulle, meddelade kommunikationsdepartementet, bli nödvändigt med en utredning. Om det blev nödvändigt att välja mellan olika kandidater, vilka kriterier skulle man då använda? Lagstiftning i saken skulle fördröja ärendet i minst 2–3 år.
”Det här gav mig incitament att göra upp med Julian. I augusti 1990 mötte jag Julian i London, åt en bättre middag i hans sällskap och erbjöd Vodafone tio procents ägande i Nordic Tel, om han drog tillbaka ansökan. Det accepterades”, säger Ulf J. Johansson.
’Det fungerar med tre’
Nordic Tels överklagande gällande frekvensbeslutet skulle i november 1990 för behandling i konselj. Men dagen före
mötet drogs ärendet tillbaka. Anledningen var att Tony Hagström hade besökt kommunikationsministern och på väg ut ur rummet ställt frågan: ”By the way, Nordic Tels planer blir väl inte av?” När Hagström upplystes om att detta visst var ministerns tanke, lät han ministern mycket eftertryckligt veta att Televerket som myndighet ägde rätt att ge utlåtande i ärendet.
Ett remissvar kom omgående från Televerket och Nordic Tel fick en månad för att bemöta det. Remissvaret var mycket kort formulerat. Televerket refererade till en paragraf i GSM-specifikationen som beskrev att GSM var
konstruerat för bara två operatörer och påpekade att två koncessioner redan var beviljade.
Mats Ljunggren, en tidigare Ericssonkollega som Ulf J. Johansson hade värvat till VD för Nordic Tel: ”Jag ringde Roland Bodin på Ericsson, en otroligt intelligent person som hade hela GSM-specifikationen i huvudet, och frågade om det verkligen var så att den gav utrymme bara för två operatörer. ’Nej’, sa han, ’det fungerar med tre, men det kan vara svårt att förstå det om man inte läser specifikationen ordentligt.”
Det visade sig vara som Roland Bodin sade. En underparagraf klargjorde att
GSM-frekvenserna kunde utsträckas till fler operatörer. ”Och genom att vi i vårt bemötande kunde hänvisa till samma paragraf som Televerket, var det för departementet obehövligt att höra Televerket vidare”, säger Ulf J. Johansson. Den 13 december 1990 kom beskedet att Nordic Tel hade fått koncession för GSM-trafik i Sverige och den sista tredjedelen av frekvensbandet. Därmed var det klart att Sverige skulle bli den första marknaden i världen med tre konkurrerande mobiltelefonoperatörer.
Finländsk konkurrent
Också i Finland drevs GSM-premiären fram av en ny konkurrenssituation.
Som nämnts hade de lokala operatörerna med Helsingfors Telefon i spetsen
