Om hur företagen definitivt tröttnar på krånglande
leverantörer och om fältropet One Stop Shopping.
Telefoni sågs länge som ett av de områden där man inte konkurrerade. En telefonledning hade dragits till ens bostad, ofta långt innan man flyttade in. Skulle en konkurrent alltså dra en annan ledning vid sidan av den gamla? Inte byggde man heller alternativ järnvägsräls eller alternativa elnät.
Inom teleområdet fanns dock en särskild faktor: ny alternativ teknik utvecklades hela tiden. I USA blev MCI Communications framgångsrikt genom att använda egna radiolänknät i konkurrens med AT&T:s trådnät. Utvecklingen av optofiber gav ett ännu mer kraftfullt alternativ – i fiberkablar var kapaciteten så enorm att det verkade självklart att många delade på den.
Även här hörde Televerket till föregångarna: I september 1979 inleddes de första fältproven med en optokabel mellan stationerna Fredhäll och Äppelviken i Stockholm, en sträcka på 3,5 kilometer; i februari 1981 togs kabeln i reguljärt i bruk, som den första i världen.
En annan faktor hos teleoperatörerna i världen var att prissättningen var av Robin Hood-typ – utan koppling till de faktiska kostnaderna. Till exempel användes överskott från utlandstrafiken till att täcka underskott från lokal- och glesbygdstrafik.
”Sammantaget var detta ett ’inbjudningskort’ för konkurrenter. De kunde dra nytta inte enbart av ny teknik, utan också av obalansen mellan prisnivå och faktisk kostnad. Den som satsade på de lönsammaste rutterna hade en
given fördel jämfört med den som också hade att finansiera underskotten inom lokaltrafik och glesbygd”, säger Bertil Thorngren.
Vid nittiotalets början spetsades konkurrensfrågorna till i Sverige. British Telecom, France Telecom och AT&T alla etablerade kontor i Stockholm, och även statsägda verksamheter började samverka med andra leverantörer av teletjänster än Televerket. Till exempel valde Statens Järnvägar och Svenska Kraftnät att samarbeta med Tele2, som fick hyra in sig på deras optokablar. Svenska UD valde British Telecom framför Televerket för att britterna kunde erbjuda en mer utvecklad internationell täckning. Rikspolisstyrelsen valde att skriva avtal med France Telecom.
Utmaningen för Televerket blev ännu tydligare då ett antal multinationella företag, varav flera svenskbaserade, 1992 gick ut med en gemensam anbudsförfrågan gällande teletjänster under beteckningen EVUA (European Voice Users Association).
”De hade tröttnat på höga priser och tidsödande administration för de internationella teletjänsterna. Deras fältrop var ’One Stop Shopping’ och målet att få en avtalspart som tog ansvar för all trafik inom hela Europa”, säger Bertil Thorngren.
Bertil Thorngren: ”På Televerket började vi se det här som en ödesfråga. Att förlora en kund som Volvo eller Electrolux till en utländsk operatör var illa nog. Skräckscenariot var att inte ens
bli tillfrågad i nästa anbudsomgång. Snart sagt hela den [över]vinst som Televerket gjorde kom vid den här tiden från företagssektorn.”
Ett sätt att möta utmaningarna var strategiska allianser; enbart åren 1985-1990 bildades 370 sådana i världen bland världens teleoperatörer. I efterhand kan konstateras att praktiskt taget alla dessa allianser präglades av otrohet.
Tidiga steg mot Internet
Storföretagen var viktiga pilotkunder i även utvecklingen mot Internet. Och
Telia en lilliput. Intern illustration.
deras användning av vad som i USA kom att kallas non-voice services kom ganska snabbt att spridas också till småföretag och hushåll:
Bertil Thorngren: ”Ett exempel är den tidiga spridningen av faxapparater, som innebar en aha-upplevelse för många. Vad som tidigare enbart var ett telefonnät kunde nu användas också för att sända dokument och rentav grafik och bilder. Ett annat exempel är Videotex (med franska Minitel som förebild) som under tidigt åttiotal lanserades för mer allmänt bruk, bland annat för åtkomst till publika databaser.”
Introduktionen av persondatorer
