 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
Samarbetet mellan de nordiska statliga telebolagen rämnade 1994. Den pågående avregleringen och privatiseringen var i färd med att ändra förutsättningarna. Härefter skulle bolagen konkurrera inte bara internationellt utan även på hemmaplan.
Telia satsade på ett samarbete med Holland och Schweiz i en allians Unisource. Tele Danmark, Telenor och Telecom Finland började samarbeta med British Telecom. Tills saken en vacker höstdag 1997 tog en helt ny vändning.
Aimo Eloholma, som ledde Telecom Finlands (senare Soneras) mobiltelefonverksamhet, berättar:
”Vi hade samlats till ett dansknorskfinskt möte på Arlanda för att diskutera hur vi skulle samarbeta. Efter svenskarnas solospel hade vi alla börjat ’hata’ Sverige. Norrmännen leddes i detta av Terje Thon, danskarna av Gregers Mogensen, från Finland var Kaj-Erik Relander och jag på plats. Vid mötets början ringde Gregers och sa att han skulle bli försenad. När han till sist anlände, efter flera timmar, såg vi att något hade hänt. Han berättade att danska staten hade beslutit sälja ut huvuddelen av sitt ägande i Tele Danmark till Ameritech. Saken skulle offentliggöras nästa dags morgon.”
Ameritech var en av de så kallade Belldöttrarna, ett jätteföretag med bas i Chicago. Ameritech och Tele Danmark hade lärt känna varandra året innan när de båda hade köpt in sig i Belgacom, det bolag som hade bildats av det tidigare belgiska televerket.
I januari 1998 sålde danska staten sina sista aktier i Tele Danmark, som efter det var privatiserat till hundra procent.
Fusionskarusell
Det amerikanska intåget i Danmark triggade fram en nordisk fusionskarusell som skulle komma att pågå i stort sett oavbrutet i fem års tid. Även om nordborna fortfarande var konkurrenter, stod de nu inför en gemensam hotbild. Inför de stora drakar som uppstigit gällde det att hålla ihop.
Med andra ord: För Telia, Telecom Finland och Telenor gällde det att allvarligt sondera möjligheterna att fusionera.
”En tanke som snabbt utkristalliserades var att PT (den statliga post- och telekoncernen) skulle sälja Telecom Finland till Telia och samtidigt bli storägare i Telia. Saken diskuterades vid flera tillfällen, både i PT:s strandvilla i Obbnäs utanför Helsingfors och i Telias villa i Nynäshamn. PT:s chef Pekka Vennamo rapporterade om detta till ägarrepresentanten, ministern Matti Aura”, berättar Kaj-Erik Relander, som 1997 och 1998 deltog i mötena i egenskap av Telecom Finlands finanschef.
Aimo Eloholma säger att den enskilt svåraste frågan snabbt visade sig gälla makten över mobiltelefonin. ”Alla ville ha den som sitt eget barn.”
Telias VD Lars Berg berättar att han omedelbart efter det danska beskedet ringde Telenors VD Tormod Hermansen. Det ledde fram till en brett anlagd kontakt med en stor förhandlingsdelegation, som träffades flera gånger redan före julen 1997. Ägarrepresentanten för Telia, näringsministern Anders Sundström, förhöll sig positivt.
En given tredje part i Bergs och Hermansens diskussioner skulle ha varit Pekka Vennamo. Men senhösten 1997 fattade Finlands riksdag beslutet om börsnotering av Telecom Finland. Innan den var genomförd var det från finländsk sida nödvändigt att avstå från alla officiella fusionskontakter.
Åren 1998-2001 blev turbulenta och återkommande försök gjordes att få ihop Telia, Sonera och Telenor. I december 2001 beslöt de nordiska statministrarna anlita en konsult för detta, Pehr G. Gyllenhammar. I mars 2002 meddelades resultatet: Telias och Soneras ägare var överens om ett fusionsupplägg. Telenor ingick inte i det.
Heimkär och vidfälo
