Shadows of Cyper Space

(Kortversion baserad på boken)

En regnig sensommarnatt 1996 hände något som skulle komma att få stor betydelse. Några dataintresserade ungdomar var samlade hemma hos Björn Ahlvik i Ytteresse. De satt med sina datorer uppkopplade i ett litet nätverk, när idén kläcktes att de skulle grunda en förening och koppla upp sig på nätet via den. Kanske skulle det då gå att ordna en snabbare förbindelse till Internet?

”Vi var ett gäng som alla delade samma intresse och som fascinerades av vad man kunde göra med datorer och nätverk. Internet på den tiden var alldeles nytt”, beskriver Franz ”Frazze” Granlund saken.

Så skedde. Efter en del sökande hittades den perfekta datasalen. Nämligen den källare som telefonbolaget JNT hade övergett några år tidigare. Efter fastighetsägarens konkurs hade källaren stått i stort sett tom och var allt annat än idealisk från arbetsplatshälsosynpunkt. Men för ett gäng datanördar var stället optimalt, framför allt för den omedelbara närheten till den frestande direkttillgången till Internet hos dataföretaget Multi.fi några tiotal meter bort.

Föreningen döptes till SoCS, vilket ska uttydas Shadows of Cyper Space. Jaana Nylund, en av grundarna: ”Första gången jag var nere i källaren utbrast jag: Är ni helt galna!” Det var skitigt och mörkt. Vägarna var inrökta. Men med Frazze och Björn i spetsen städades och skurades utrymmena, väggarna målades om och skrivbord spikades ihop. Ventilationen och uppvärmningen var det svårare att göra något åt. På vintrarna var källaren kall och toaletterna ändå kallare.

Dessutom gällde det att bemästra den grind som efter stängningstid spärrade vägen in till tomten från Alholmsgatan. Grinden hade lyckligtvis ett hål, där det gick att krypa igenom, men många hoppade över grinden. Till källardörren behövdes sedan nyckel. Ett fåtal betroddes med sådan, och ganska snabbt installerades en ringklocka, så att man nere i källaren blev uppmärksammad när någon ville in.

Trafiken över grinden kunde iakttas från stadshotellet på motsatt sida av gatan. Det gick inte att undvika att frågor uppstod om det ideliga klättrandet över grinden.

Det allra viktigaste i källaren var ändå ledningen direkt över till JNT-sidan, där man med hjälp från Multi.fi kunde ordna en direktuppkoppling till Internet. ”SoCS betalde kopplingen och hyran med medlemsavgifter. Det var en 10/10 Mbps-anslutning och det var enormt snabbt på den tiden”, berättar William Lindén, en av SoCS-grundarna.

Här hade nu ett antal ungdomar ett andra hem, många utan att bekymra sig så mycket om vilken tid det var på dygnet. Källarmiljön blev efterhand en viktig österbottnisk utbildningsanstalt.

Givetvis uppstod prat om vad som försiggick i källaren. Utåt berättade SoCS:arna så lite som möjligt. Någon gång kom föräldrar resolut in för att kolla vad deras barn ägnade sig åt, men ”helst skulle de hålla sig borta”, ”det var absolut föräldraförbud”, är två kommentarer. För övrigt hjälpte det inte att beskriva idén med källaren: ”Om vi sade att vi hade direkt förbindelse till Internet, så visste inte folk vad det var.”

Polisen kände förstås till källaren och kom ett antal gånger på besök. Anmälningar ska ha kommit om påstådda droger och koffeinmissbruk. ”De ville veta hur mycket koffeintabletter vi använde.” Det polisen hittade och beslagtog var dock bara två saker: en Koskenkorvaflaska med skurmedel och en påse med små silikonkulor, sådana som läggs med i förpackningar med elektronikprodukter för att suga upp fukt.

Kontakterna över Internet gav även god övning i engelska, ”det blev som ett andra modersmål”. I ett skede hade alla egna hemsidor och skrev live-journal. ”Det var coolt att göra varje sida manuellt.” ”Det kändes exotiskt, spännande, att plötsligt ha kontakt med någon i Australien.” IRC var ett viktigt kommunikationsforum, ”som en tidig textbaserad Facebook”.

Jaana Nylund: ”De flesta av oss flyttade småningom till annan ort för att studera. När vi tillfälligt var hemma och gick till SoCS, fanns där en ny generation. Vi gick vidare och fick egna liv. Men det jag har med mig från SoCS-åren är en stolthet över vad vi lärde oss. Jag kan också bli imponerad av hur vi kände att ansvaret hela tiden hängde över oss. Vi skapade en egen värld, men vi skötte oss väl och den spårade aldrig ur.”

För en utförligare beskrivning, fråga efter boken Nördar, i finsk version Nörtit, hos JNT, www.jnt.fi. Boken skrevs av Svenolof Karlsson och utkom i december 2013.

Elva SoCS:are fotograferade av Karl Vilhjálmsson hösten 2013.