Värna det öppna samhället

Av Hans Bergström

Tromber (tornados) är skrämmande naturföreteelser, vanliga i USA. Men det finns ingen trend att de ökar i omfattning. Bilden visar en mycket kraftig tornado i Manitoba, Kanada, den 22 juni 2007. Från Wikipedia.

Hur många svenskar vet att orkaner och tromber inte har ökat i frekvens eller intensitet i USA under de senaste drygt 100 åren? Att det samma gäller för världen som helhet sedan man började mäta? Att perioder av allvarlig torka har minskat i USA och inte ökat globalt under de senaste 60 åren? Att jorden i själva verket har blivit allt grönare för varje årtionde? Allmänhetens föreställning är tvärtom att väderkatastrofer har blivit allt vanligare och allt värre. Så har man förstått det av medierna.

Två reflexioner ger sig naturligen:

Den ena gäller bristen på ödmjukhet hos många av de mest synliga ”experter” som spår. Hur vågar de sätta sin professionella heder på spel med bestämda förutsägelser om något så extremt komplext som väder? Inte ens på tio dagars sikt kan man, trots dagens vädersatelliter och avancerade modeller, få fram tillförlitliga prognoser för vädret. Hur kan då någon tro att ”FN” känner det exakta samband som leder till en temperaturstegring över hela världen till år 2050 på två grader Celsius, jämfört med förindustriell nivå? Likväl går partiledare och andra erfarna beslutsfattare och intellektuella omkring med knappar med texten ”2 grader” och verkar tro att de vet vid vilken kemisk sammansättning av atmosfären som detta resultat uppstår.

Den andra gäller mediernas logik. Vi känner den väl, bäst formulerad av den norske professorn och maktutredaren Gudmund Hernes. Det negativa har försteg framför det positiva. Det avvikande vinner i förhållande till det normala. Det tidsavgränsade, ett event, går före det processuella. Det konkreta och mänskligt nära, human touch, föredras framför det abstrakta. Det duala, en motsättning som är dramatisk och clear cut, premieras gentemot det plurala och mångdimensionella.

Ändå är det något som inte stämmer. Till journalistens naturliga böjelser hör också att förhålla sig aktivt kritisk till etablerade sanningar och offentliga institutioner. Dit hör att gärna ge plats för motröster till ”makten”. Om man lyckas dra fram fakta och perspektiv som vänder upp och ner på det etablerade, kunde det till och med beskrivas som ett scoop – något som i särskild grad ligger i en äkta journalists yrkesgener och anseende inom kåren.

Inga av dessa normala drag hos journalister kommer till uttryck här, med enstaka undantag. Jag talar här primärt om allmänreportrar, nyhetschefer, redigerare och rubriksättare – alla dessa journalistikens ”generalister” som sätter tolkningsramen för nyheter, vad som på amerikanska kallas framing. De styr inriktningen på uppdrag, beskrivningen av en rapport, valet av uppföljningar, introduktionen i tv-nyheter, rubriksättningen i tidningen, den ton och den tolkning som en vanlig läsare/lyssnare/tittare med ont om tid tar till sig.

Att denna vida och viktiga grupp så entydigt tagit ställning för ett enda perspektiv i klimatfrågan kan inte förklaras enbart med den vanliga medielogiken. Två ytterligare faktorer måste tas in:

Den ena är politisk lutning hos kåren av allmänjournalister. Den är väl belagd i Sverige, på senare år via den återkommande ”Journaliststudien”, genomförd av professor Kent Asp i Göteborg i samarbete med Svenska Journalistförbundet. Den visar på en förbluffande övervikt för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Av den senaste studien framgår att hela 42 procent av svenska journalister sympatiserar med Miljöpartiet och 16 procent med Vänsterpartiet. De journalister som har bevakningsområdet politik/samhälle är till 65 procent sympatisörer med Mp eller V. Inom Sveriges Television är andelen för dessa båda partier 70 procent, inom Sveriges Radio 71 procent!

Journalisterna ligger dessutom på en vänster-högerskala genomgående till vänster om det parti de sympatiserar med. Det är lätt att se den världsuppfattning de utgår ifrån, mot en global marknadsekonomi, mot kärnkraft, mot USA, mot ”tillväxtsamhället”, etc.

Till detta måste läggas en andra faktor, nämligen group think. När en, i grunden ideologisk, utsikt blir så dominerande på redaktioner som visas av Kent Asps data, tenderar den att uppfattas som ”den normala”. Vardagssamtal med kollegor om ämnen och vinklingar tenderar utgå från denna verklighetsbild, som inte behöver närmare motiveras. Alla som har sett en redaktion inifrån vet att det är just så det oftast förhåller sig.

Jag har mina tvivel på att redaktioner med denna inbyggda gruppkultur, internt självförstärkande, förmår att erkänna och ärligt reflektera över sina egna tendenser, sedan professionalisera sig samt visa större intellektuell öppenhet och nyfikenhet. Samtidigt är det svårt att lämna medierna därhän. Deras betydelse för medborgerlig kunskapsbildning i en stor och svår fråga som ”klimatfrågan” går inte att komma förbi. Massmedierna blir dominerande för tolkning av stora, komplexa frågor.

Hur reagerar de politiska partierna på en allmänhet som har fått för sig att detta är sanningen om världen? Troligen med en kamp om vem som blir först med att kräva 100 kronor litern i bensinskatt och andra långtgående åtgärder, trots att varje saklig analys visar att den politik som anbefalls har skadliga effekter för Sverige men ingen som helst effekt på klimatet. Det rör sig enbart om symbolaktioner för att de av medierna skräckslagna ska tro att något verkligt har gjorts.

Om jag skulle försöka önska något av reflexion hos redaktionella ledningar, trots insikt om att den mest troligt inte kommer till stånd, skulle jag säga följande:

1. Försök att tillämpa elementär professionalitet. Oavsett ideologisk utsikt bör yrkeshedern ställa vissa krav. Dit hör till exempel att skilja mellan analyser baserade på faktiska data och rapporter som spekulerar om framtiden.
2. Orka se att ”klimatfrågan” rymmer mer än en komponent. Frågan är inte så enkel som ”tro eller inte tro på varmare klimat”. Den måste brytas ner i en rad delfrågor:
   • Pågår en global uppvärmning? Detta är en rent empirisk fråga.
   • Beror den på människan? Också detta är en rent empirisk fråga, dock svårare att belägga säkert. Den viktiga statistiska poängen är att svaret på frågan om mänsklig inverkan inte är så enkelt som ”ja” eller ”nej”. Det är en fråga om storleksordningar och sambandsmått.
   • Hur ska vi handla, politiskt?
   • Vilket tidsutrymme finns det? Nettoeffekten av global uppvärmning tycks enligt seriösa bedömningar övergå från positiv till negativ först i slutet på detta sekel även om vi skulle köpa huvudlinjen i FN:s prognoser. Om vi har tid på oss, ligger det en oerhörd mänsklig vinning i att satsa mer på teknologiutveckling. Inom hela det här fältet finns reportageuppgifter som är oerhört spännande och som borde locka varje nyfiken journalist.
3. Försvara det öppna samhället. Jag betvivlar inte att många journalister och medier tror sig stå ”på det godas sida” när de i realiteten driver kampanj för en viss klimatpolitik. Men det finns ett värde som borde vara lika starkt förankrat i journalistkåren, nämligen respekten för det fria ordet. Sverige är ett konsensussamhälle, inte olikt Japan, där människor som avviker från en rätt snävt definierad central zon av ”normal” åsiktsräjong lätt definieras ut. Vad de skriver tas inte in. I vardagsjargongen på redaktioner beskrivs de som lite ”konstiga”, ”extrema”, ”udda”, kanske ”konspiratoriska”. Det är oerhört lätt i Sverige att på det här sättet bli utdefinierad av medierna. Det gäller även för personer som är ytterst seriösa, till exempel duktiga forskare, som finner att det är klokast av självbevarelsedrift att inte säga för mycket offentligt. Det är ingen tillfällighet att de som vågar framträda med konträra synpunkter ofta har lämnat beroendet av jobb och prestige i det etablerade svenska samhället.

En längre version av Hans Bergströms artikel finns i Domedagsklockan.

Hans Bergström är docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, f.d. chefredaktör och ansvarig utgivare för Nerikes Allehanda och för Dagens Nyheter, ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien.