Det blev så på att studiekamraterna Anders Häggblom och Sven-Erik Krooks bodde på studenthemmet under två år på femtiotalet. Anders Häggblom har beskrivit detta så här:
På Tölögatan 3 A, Museigatan 10 eller Dagmargatan 2 ligger huset där man har alla chanser att träffa på österbottningar. Allt har sin naturliga förklaring, Ostrobotnia är de österbottniska studenternas nationshus. Här finns inte bara Vasa nation och de finskspråkiga brodernationerna EPO och PPO, festsalen och restaurant ”Gropen” utan även ett studenthem.
Att bo på ”Botnia” betyder att man är hemma i huset, hemma på nation och hemma på ”Gropen”. I den stora österbottniska familjen blir man först en gäst, sedan en ofta och dagligen sedd person och till sist ett gammalt faktotum. I studentvärlden är ibland två år och ett antal genomstuderade terminer en aktningsvärd ”ålder”. ”Huru var det på den tiden då du började studera?” frågar en tre studentvårar yngre skolkamrat. Då räknar man de skrivna bladen i studieboken och skaffar litteratur till den länge påtänkta tenten.
En föräldrareplik, som vi hör i den lilla hemstaden under något jullov, faller i minnet. ”Ja, ja, få se nu om det blir något av Karl-Edvin där i Helsingfors, jag har hört att han går på nation.” Denna förfärande missuppfattning undgår man knappast om man bor på nation.
Det händer ibland att man inom universitetets väggar träffar någon vän från skoltiden, som något senare än vi kom till huvudstaden för studier. Återseendet är hjärtligt, men samtalsämnena tryter. Försiktigt frågar skolkamraten om vi någonsin besökt Vasa nation. Svaret han får kommer honom att blekna. Vi skiljs mellan pelarna i nedre aulan och då han kommit en bit bort hör vi honom stelt mumla: ”Bor på nation.”
Den roll som nationslivet spelar i studenternas tillvaro och fortsatta utveckling till ansvarskännande medborgare har mera sällan beaktats. Helt säkert är kamratskapet, kontakten med omvärld och studentvärld av större betydelse än många av de tentamina som avläggs. En isolerad individ är lätt igenkänd, han står kvar på skolstadiet och studierna blir blott och bart ”akademisk inbillning”.
Att bo i nationens omedelbara närhet har naturligtvis sina avigsidor. Faran att någon termin faller bort och lämnar ett tomt blad i studieboken är påtaglig. De två platserna på studenthemmet förpliktar till arbete och ofrivilligt har de i huset boende ett visst ansvar som hustomtar.
Den gyllene friheten är dock något som alltid funnits inom ”Botnias” väggar. Borta är alla illsinnade hyresvärdinnor, man får leva ett liv som normala frihetsmänniskor. Ingen snusar efter tobaksrök och påpekar att man inte dricker vatten i badrummet efter klockan 22. Gäster kan känna sig välkomna och på den lilla kokhyllan i badrummet kan man steka fläsk eller koka te. Fritt och alla tider på dygnet efter eget gottfinnande. Vad detta betyder förstår man först då man bott på andra ställen.
Förr eller senare kommer den tid då det egentliga studielivet ligger bakom och då minnenas trasmatta fått en rätt brokig randning. Men vecklar man ut mattan och tittar närmare på mönstret märker man färgerna. Det är tre färger som dominerar väven, Vasa nations färger i rött, gult och svart.
Heimkär och vidfälo
