Sparbanksidén introducerades i Norden av Carl David Skogman. Trots att han är den finländare som nått de högsta positionerna inom politiken och kulturen i Sverige är han i dag nästan okänd.
Carl David Skogman föddes i Lovisa 1786. Fadern Jacob Skogman var då kaplan vid Lovisa stadsförsamling, modern hette Maria Magdalena Starck. Redan i Borgå gymnasium stack han ut som en ovanlig begåvning, han förde som fjortonåring där elevkårens talan på latin då man högtidlighöll Gustav IV Adolfs kröning. ”Han är utmärkt skicklig, talar, skrifver och läser Engelska och Franska och vet mer än han borde veta”, enligt författaren, docenten och sedermera hovpredikanten Mikael Choraeus, som var vän till familjen Skogman.
På faderns inrådan studerade Skogman juridik vid Åbo Akademi boende i helpension hos professorn i historia Frans Michael Franzén. Examen tog Skogman som sjuttonåring 1804. Minst lika viktig var den filosofi och skönlitteratur som han slukade vid sidan av studierna, gripen av tidens frihets- och jämlikhetsideal.
1805 tog Skogman båten till Stockholm och fick anställning i regeringskansliet. 1811 utnämndes han 24 år gammal till förste expeditionssekreterare i handels- och finansexpeditionen. Året därefter fick han ett specialuppdrag av regeringen: att göra en studieresa till England, Västindien och Amerika, för att fånga upp nya ”för fäderneslandet gagnande handels- och financekunskaper”. Resan varade tre år, 1812-1815, och fick stor betydelse inte bara för Skogman själv utan också för den svenska regeringens politik.
De engelska ekonomerna Adam Smith, David Ricardo och Thomas Robert Malthus gjorde starkt intryck på Skogman. Vid sidan av de ekonomiska studierna gick han i London ofta på baler och middagar i societeten och uppvaktade flitigt sköna damer. Under ett halvår var Skogman Sveriges biträdande guvernör – någon ordinarie fanns inte – på Guadeloupe i Karibien. I New York studerade han utrikeshandeln, i Philadelphia skrev han en avhandling om hur Sverige borde organisera sitt statslånesystem.
Hemma igen fick Skogman av regeringen i uppdrag att beskriva det engelska sparbankssystemet i en skrift. Den utkom 1819, ”Underrättelse om så kallade Besparings-Banker”, och innehöll bland annat förslag till stadgar för en sparbank. Skriften distribuerades i ettusen exemplar över hela Sverige till ledande personer inom förvaltning och näringsliv.
Finansminister
Skogman kom sedan som statssekreterare i handels- och finansexpeditionen, vilket närmast motsvarar ställningen som finans- och handelsminister, att i nästan tjugo år, 1821-1839, försöka styra över och reformera Sveriges ekonomi. Bland annat skapade han då den första statsbudgeten av modernt snitt. Från 1833 till sin död 1856 var Skogman dessutom chef för kommerskollegium, som var den centrala myndigheten för utrikeshandeln.
Skogman följde aktivt hur sparbanksväsendet utvecklades. Bland de första beredningar han gjorde i ministerställning 1821 fanns fastställande av regler för Stockholms stads sparbank, i vars styrelse han även hade plats i trettiofem års tid. Senare blev han sparbankens direktionsordförande.
1844 blev Skogman ledamot i Riksens ständers bancoutskott (ung. styrelsemedlem i Riksbanken), från 1848 var han bancofullmäktige. I den rollen gav han ut två band om riksbanken och den allmänna lånerörelsen i Sverige.
Skogmans svåra sits var att han var liberalt inriktad, medan merparten av hans regeringskolleger och framför allt kung Karl Johan var konservativa. Genom sin studieresa och sina ständiga studier hade han en känsla för de nya strömningarna i ekonomin. Under hela sin tid i regeringen drev han skråväsendets avskaffande, något som gav honom många fiender. Skråväsendet avskaffades slutligen 1846, sju år efter hans avgång som minister.
En annan av Skogmans fiender var inflationen. Han beskrev dess mekanismer, på basis av de kunskaper man då hade. Han ansvarade för sedelutgivningen och den statliga upplåningen utomlands. På kungens uppdrag fick han i uppgift att göra vidlyftiga växelaffärer i Tyskland för att försöka stöda den svenska växelkursen. I början gick det bra, sedan illa. Skogman fick bära hundhuvudet för att kungen inte skulle chikaneras. Han angreps skoningslöst av oppositionen, flera gånger krossades hans bostadsfönster av pöbeln, han karikerades och förtalades i pressen, ställdes inför konstitutionsutskottet flera gånger, men blev aldrig fälld.
Sällskapsbror och kulturmänniska
Skogman upprätthöll kontakter med Finland till sin död, bland annat med sin bror Daniel Johan Skogman, som blev apotekare i Uleåborg, och systern Elisabet Fredrika Skogman hemma i Lovisa, som han ibland skickade pengar till. I kyrkorådet för Stockholms finska församling förde han Stockholmsfinnarnas talan.
Skogman blev medlem i Vetenskapsakademien 1826, kallades till hedersledamot i Vitterhetsakademien 1842 och blev ledamot i Svenska Akademien 1847 (efter Hans Järta). Han satt i massor av andra viktiga sammanslutningar, till exempel Sällskapet för spridande av nyttiga kunskaper. Han adlades tidigt och upphöjdes på äldre dagar till friherreligt stånd.
Bankhistorikern Carl Rydqvist beskriver Skogman så här: ”Sin gärning som kombinerad finans- och handelsminister utövade han på dagarna; på kvällarna förvandlades han till en glad sällskapsbroder och kulturmänniska, som ur minnet citerade långa stycken ur Terentius eller Plinus, ur Byrons eller Shakespeares, ur Molières, Rousseaus, Voltaires, Lamartines, Guizots, Thiers eller Says och Chevaliers verk; han reciterade folkvisor, sånger, ja hela operor, från Mozart och Gluck till Rossini och Bellini.”
Ingvar Körberg, som skrivit sparbankernas historia i Sverige, säger att ingen under kung Karl Johans tid utövade ett så stort inflytande på Sveriges statsfinanser som Carl David Skogman. ”Skogmans långa tjänsteresa till England och Amerika 1812-1815 fick stor betydelse för den ekonomiska politiken i Sverige. Skogman var dessutom mycket språkkunnig, han kunde tala med kungen på franska och läsa engelska texter i original. Skogman var långt före sin tid, vilket gjorde att han ofta rönte motstånd för sina idéer.”
Heimkär och vidfälo
