Djävulsgapet

Moskenströmmen enligt en förklaring från 1500-talet. Havet vid
Lofoten står genom en underjordisk kanal i förbindelse med
Bottniska Viken med resultat att förfärliga vattenvirvlar uppstår.

DEN 2 MAJ 1599 var den danske kungen Kristian IV djupt oroad. Han satt på sitt kungaskepp Viktor i svår storm utanför den norska kusten, på väg från Köpenhamn till Murmansk, och risken var överhängande att skeppet skulle dras in i Moskenströmmen. Kungen hade hört många skräckhistorier om hur skepp sugits in i strömmens väldiga vattenvirvlar, för att aldrig mer synas till. I god tid hade han gett order om en stor omväg runt den farliga platsen, men nu drev stormen i alla fall skeppet just i riktning mot Mosken.
Kungen lät kalla på styrmannen, en norrman vid namn Amund. Denne hade sett strömmen i verksamhet, och kungen bad honom nu om en redogörelse.
Amund berättade att han stått på Hellseggen, en bergstopp nära Mosken, då han i fullmånens sken märkt att havet stod många hundra fot högre än vanligt, som en blank, svart mur. Så började muren röra på sig. Av rädsla blundade Amund först, då han tänkte att berget i vilket ögonblick som helst skulle uppslukas av vattnet. Ett fruktansvärt muller uppstod, och då han åter öppnade ögonen, såg han i havet en djup, väldig virvel, där vattnet snurrade runt med sådan hastighet, att han skulle ha svimmat om han tittat på det. Utanför virveln kokade och brusade och dånade det, när vattnet slog mot klippor och skär, och skummet stod ända upp till den 600 meter höga bergstoppen. Tack vare månskenet kunde Amund titta djupt ned i ”djävulsgapet”, och fick då syn på en mängd båtar och skepp som med hög fart snurrade runt längs sidorna. Också en val hade fångats av virveln, men vad det blev av den kunde han inte avgöra, ty i virvelns mitt hade skapats ett rykande hål, och därifrån kom ett dån som kunde höras många mil.
Detta lugnade inte Kristian IV. Han begärde nu att också vetenskapens syn på Moskenströmmen skulle föredras, varför Sigvart Grubbe, en av de lärda i sällskapet, redogjorde för bland annat geografen Olaus Magnus framställning i ämnet från 1539: ”Mellan Röst och Lofoten är det ett så stor svalg, eller rättare Charybdis, att det plötsligt och på ett ögonblick uppslukar de sjöfarande. Styrmannen mister sin kraft och rådighet över skeppet. Olyckan drabbar mest sådana som inte känner till svalget, eller som drivs dit av stormens raseri, men det drabbar också dem som är övermodiga och underskattar den hotande faran.” Vrakdelar efter dem som dragits ner i djupet påträffar man ytterst sällan, berättar Olaus Magnus, men gör man det, finner man alltid att även det hårdaste virke blivit så avslipat och skadat mot klipporna, att det ser ut som om det var täckt med ullragg.

Havsvågorna vid Moskenströmmen, beskrivna i E. G. Happels
Relationes Curiosæ 1683.

OLAUS MAGNUS FÖRKLARING till vattenvirveln grundade sig på analyser av samtidens bästa experter: En enorm underjordisk kanal ledde från Bottniska Viken under Sverige och Norge till Moskenes, och det var vattenrörelserna i kanalen som gav upphov till den förfärliga strömmen. En annan förklaring, återberättad av bland andra Peder Clausen Friis, gick ut på att en evig svaveleld brann i underjordiska hålor, på samma sätt som under Island, och att denna eld ”føder og vederqueger sig der met, oc siden igjen opskuider samme Vand fra sig met like saadan Fart och Hastighed”.
Det fanns emellertid också de som ansåg att historierna om Moskenströmmen mest var fantasier och överdrifter. En sådan skeptiker var Francesco Negri, italiensk präst, som 1664, i motsats till andra sakkunniga, personligen seglade till Lofoten för att göra undersökningar. Han avfärdar alltsammans som en myt: ”Allt är bara prat. Efter att jag själv har undersökt saken noga kan jag försäkra att det inte finns någon virvel, att man inte hör dånet av vågor som bryts och krossas, att varken fartyg eller valar går till botten, att kort sagt inget i historierna stämmer överens med sanningen.”

EMELLERTID MÅSTE FRANSESCO Negri ha råkat uppleva Moskenströmmen i sällsynt lugn skepnad. Strömmen är en realitet – och en farlig sådan. Genom seklerna har den krävt många offer. Även moderna motorbåtar kan råka illa ut i Moskenströmmen, särskilt när det strömmande vattnet möts av hård vind.
En god beskrivning har getts av läkaren och seglaren Armauer Hansen, efter att han en gång på 1940-talet tagit sig över strömmen i öppen båt:
”Det var rolig vær med svak vind. På lang avstand så jeg en hel del mørke klumper som jeg antok for holmar og skjær. Det viste seg å være straumsjøer. De kom ikke veltende jevnt avrundet som alminnelige bølger, men som høye bølger som ruller innover en strand, ganske hule og kronet av en skumkam omtrent så høye som et bord, og så falt de platt ned som en sjø som bryter over et skjær.”
Hansen och hans sällskap tog i land för att närmare granska strömmen och efter mycket tvekan beslöt de försöka segla igenom. ”Nå er det slik, at er man gått inn i straumen må man gå på og igjennom eller få båten full av sjø. Å vende er det ikke snakk om. Jeg syntes det så nokså nifst (hemskt) ut da vi satte like inn i disse brekksjøene, men heldigvis er jeg slik skapt at jeg ikke er redd. En av sjøene falt like ned ved kanten av båtene. Hadde den falt opp i båten, ville den vært full med det samme. Om det varte ett eller flere minutter før vi var kommet igjennom dette vanskelige stykket vet jeg ikke, jeg var altfor spent på å se hvordan det gikk.”
Men också efter att Hansen kommit in i lugnt vatten nära stranden, var vågorna ”liksom sinnsforvirrede. Riktignok toppet de seg ikke, men i stedet for å rulle alle sammen den samme veien, som det sømmer seg for bøljer å gjøre, oppførte de den villeste dans, de kom rullende fra alle kanter på en gang, forfra, bakfra og fra begge sider, og alle sammen syntes de besatt av en ond vilje etter å komme inn i båten.”
Ännu längre fram, i ett trångt sund, kom vågor rullande så stora som hus. Dessa hade dock den reglementerade vågformen, så utan problem gick Hansens båt genom dem. Också dessa vågor hade förorsakats av strömmen.

Moskenes kommun har av naturliga skäl virveln i sitt kommunvapen.

I DAG VET MAN att ebb och flod åstadkommer starka strömmar i alla sund mellan Lofotens öar. Man vet att strömmarna också beror på den stora skillnaden i vattenstånd mellan storhavet och Vesterfjorden. Den exceptionella Moskenstraumen, som går mellan Høgholmene och Lofotudden, förorsakas också av den ojämna havsbottnen, som åstadkommer flera slags undersjöar. Ju starkare strömmen är, desto mer oregelbunden blir den.
Ytterligare finns i strömmen, på åtta meters djup, en grynna vid namn Horgan. Till och med när vattnet i övrigt står stilla kokar vattnet över grynnan, så att ytan skummar vit. Denne Horgan har nog under tidernas lopp satt i gång många livliga fantasier.