Domedagklockan

och myten om jordens ständiga undergång

Föreställningen om domedagen som ett straff för våra synder har varit stark genom historien. Olika grupper har insett kraften i detta. Med hot om domedagen kan man frälsa människor, göra affärer och utöva makt. Denna bok av Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki tar profetiorna om resursuttömning, den globala miljöns kollaps och förestående klimatkatastrof till kritisk granskning. Den utforskar domedagsprofeternas nätverk och frågar varifrån de får sina pengar.

Boken ger också exempel på hur grupper vill begränsa debatten. DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström uppmanar i ett kraftfullt förord medierna att värna det öppna samhället.

Bokens budskap är djupt positivt. Jorden blir en allt bättre plats att leva på, och de allra flesta hot som målas upp har inte täckning i verkligheten.

Bokens utgavs i december 2013 av Ekerlids förlag.

Se bokens innehållsförteckning [PDF].
Läs Hans Bergströms introduktion här.

 

”Jag ställer inte upp på att man försöker tysta kritiskt tänkande”

Under gymnasietiden trodde jag att jag skulle bli forskare i något naturvetenskapligt ämne. Jag var jämt ute i naturen, samlade växter, lärde mig de latinska namnen.

Efter studieåren levde jag med sambon i fyra år ett gröna vågen-liv på släkthemmanet, i farfarsfars vackra men enkelt utrustade stuga, odlade morötter utan gifter, högg ved och skrev artiklar om vikten av att leva alternativt.

En generation senare är världen förändrad, men inte min attityd. Det miljöfokus jag hade hoppats på segrade småningom, men till priset av att miljön blev en ny dogm. Efterhand har jag tvingats inse att den nya tidens ”elit” – politiker, yrkesdebattörer och andra pretendenter på makt – sällan har något problem att välja sanning utgående från vad de tror gynnar dem.

Det har påmint mig om att jag, som journalist, författare och en människa som vill lära mig saker på riktigt, är tvingad att vara en evig researcher. Det som sägs i media har begränsat informationsvärde och media är på många sätt bara en svans till makten, med en logik där förenklingar, vinklingar, eländesfokusering och hot är tongivande ingredienser.

Varför finns detta sug efter förenklade destruktiva bilder? Hur kommer det sig att svartsynen, de dystopiska berättelserna, fått sådant genomslag just i våra nordliga välfärdsländer? Var det så enkelt för min ungdoms idealister att bli världsbildsdiktatorer?

Detta är frågor som upptar mig. Det finns inget alternativ till ett kritiskt förhållningssätt, när experter av olika slag med svartvita påståenden och hotretorik ställer krav på det ena eller andra och demoniserar oliktänkande.

Det är huvudanledningen till att jag medverkar i den här boken. Jag har sett för många exempel på att man försöker tysta de kritiskt tänkande, och jag ställer inte upp på sådant.

 

 

Här ett avsnitt av Svenolof Karlsson i Domedagsklockan.

Apokalypsens lockelse

Patrick Moore (ekologidoktor, Greenpeacegrundare, senare Greenpeacekritiker), Donna Laframboise (journalist, har granskat IPCC i en bok), Tage Andersson (docent i meteorologi), Bjørn Lomborg (docent i statskunskap, ledare för Copenhagen Consensus) – fyra personer som refereras i den här boken och som var och en reagerat mot hotretoriken och engagerat sig för att bryta den. Det finns givetvis många andra, och varje gång jag lärt känna sådana personer har jag på köpet lärt känna en tänkande människa med integritet.

Men den stora frågan återstår: hur har det kunnat bli så här? Hur kan man förklara kraften i detta syndrom, där människor så starkt lever i föreställningen att just de på grund av sitt leverne och sin existens tror att de bidrar till katastrofer och hot om jordens undergång? Och känner en så stark ångest i saken att de samlas för att skrika klimatvrål och skriver långa krönikor i kulturspalter om hur hopplöst allt är? Borde utbildade människor, som försörjer sig på att tänka, inte förr eller senare upptäcka de mönster och ihåligheter som finns i ’bevisningen’ och argumentationen bakom hoten?

Uppenbart är utbildning ingen garanti för ett kritiskt sätt att förhålla sig till världens påståenden. Detta framgick med statistisk tydlighet i de två undersökningar som refererades i det första kapitlet: ju mer utbildning, desto sämre koll på de faktiska förhållandena. Jag associerar till ett torrt yttrande som min förebild Harry Järv, lärdomshistoriker och krigsveteran, ibland fällde: ”Det är ingen konst att läsa sig dum.”

Nyckeln för att förstå undergångsföreställningarna ligger därför säkert djupt i människan och i urgamla existentiella föreställningar som hon har. Föreställningar och tolkningsmönster som återkommer genom historien i olika kulturer, ofta på ett förbluffande samstämmigt sätt. Ett starkt inslag i detta är apokalypsen.

Ordet apokalyps kommer från grekiskans apokalypsis vars grundbetydelse är ’avtäckelse’ eller ’avslöjande’. Ordet hade ursprungligen inte med världens undergång att göra, men har med tiden kopplats samman med tillintetgörelse, människans utradering och världens slut. Det förklaras med den mest kända uppenbarelsen/apokalypsen hos Johannes från Efesus, efter att denne år 95 landsförvisats till Patmos och där författat vad som nu allmänt kallas Uppenbarelseboken, dvs. Bibelns sista bok, som efter debatt införlivades i den kristna kanon vid konciliet i Kartago år 397.

Låt oss lyssna till Nils G. Holm, pensionerad professor i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Han förvånas inte av de undergångspräglade rubrikerna i klimatfrågan. Jordens undergång har förutspåtts under årtusenden och i många av de stora religionerna på jorden: ”Apokalypsen är ett viktigt element i många indiska religioner och i judendomen, kristendomen och islam. Genom århundradena har apokalypsen kopplats ihop med olika dramatiska händelser: krig, nöd, naturkatastrofer – sådant har kunnat beskrivas som ett varsel om att de yttersta tiderna är nära.”

Efter andra världskriget övertog framför allt atomkriget och kärnkraften den här katastroffunktionen. ”På femtio- och sextiotalen lyssnade jag till åtskilliga predikningar om den ultimata förstörelse som vi på grund av atombomberna var på väg emot. Under sjuttiotalet tog naturförstörelsen över – ett tema som nu dramatiserats oerhört av Al Gore och andra.”

Kanske är det apokalyptiska synsättet allra starkast bland de evangelikala (protestantiska riktningar som förenar bibeltroende med väckelsefromhet) i Amerika. Nils G. Holm ser också paralleller till kreationismen (föreställningen att världen har kommit till genom gudomligt ingripande), som vunnit terräng i USA på ett anmärkningsvärt sätt.

”Kreationismen tilltalar säkert många för att den, med Mosebokens skapelseberättelse i centrum, har en poetisk dimension. Men den får inte sammanblandas med vetenskap. Då går det fel.”

Att det evangelikala synsättet varit så framgångsrikt beror nog på att det skänker människan en prioritet i skapelsen, säger Nils G. Holm. Förr hos oss var det vanligt att predikan i kyrkan utgick från synsättet att människan skulle behärska naturen. Människan var satt att skapa balans. Därför gavs också i predikstolen motiveringar för att till exempel skjuta örnar och andra skadliga djur.

Miljövågen på sjuttiotalet och åttiotalet förändrade allt. ”I radioandakter i dag är det mer regel än undantag att miljövården beskrivs som en aspekt av den religiösa tron. En sådan koppling skulle ha varit totalt främmande för trettio år sedan.”

”Ett apokalyptiskt perspektiv som Al Gores kan jag begripa som religion, men inte som uttryck för vetenskap”, säger han. Men det finns en komplikation, och den beror på människans psykiska konstruktion. För att en sak ska ’väcka’ folk på allvar behöver den ’fästas’ vid något som liknar det apokalyptiska. ”Tyvärr verkar det vara så att människor sällan tar till sig ett budskap om det inte kopplas till något dramatiskt. Med den insikten agerar Al Gore, och så har predikanter gjort i alla tider.”

Föreställningen om apokalypsen är alltså mer eller mindre inbyggd i oss. Den ligger som en arketyp, som en inpräglad tolkningsmodell i vårt medvetande: som människor förorsakar vi förstörelse, det är vårt fel att domedagen kommer. Och ställda inför att vår by, vårt land, vår värld och vi själva ska gå under är vi beredda att göra bot och bättring.

Samtidigt finns en ambivalens i detta. ”Man vill rädda världen. Men ibland paras detta med en vilja att världen verkligen ska komma till ett slut och att guden i samband med det ska ge räddning åt de rättroende.”

Domedagssekter beskrivs ofta som en kuriositet, men föreställningen om att en frälsare ska komma och rädda de rättrogna har en lång tradition och bred spridning. Det hjälper inte att skeptiker upplyser om andra och kanske rimligare synsätt. Det är också en mänsklig tendens att det man vill se och höra, det ser och hör man.

Apokalypsen och ångesten för klimatet och världen handlar alltså kanske mer om oss som människor än om klimatet i sig. Nils G. Holm: ”Människan har starka krafter inom sig, och vår förmåga att hitta svar på frågorna är begränsad. I vårt arbete med detta översätter vi våra liv i ett symbolspråk. Då tar vi steget in i religionen, som bara är en förlängning av vårt vanliga språk.”

Då kan vi ha hjälp av föreställningar om demoner och änglar och himmel och helvete. Om det räddar jordklotet är en annan sak.

Det viktiga är var man placerar det onda, säger Nils G. Holm. ”Det gäller att inte placera det onda på individer, utan på sjukdomar, nöd, fattigdom och de faktorer som skapar olycka. Då kan man jobba bort det onda. Men det är så lätt att i stället lägga det onda på människor. Varje gång man öppnar en tidning, ser man exempel på det.”

Apokalypsen är därför också en födkrok för media. Den möjliggör krigsrubriker varje dag. Vem är hjälte och skurk i klimatspelet? Stackars den politiker som inte arbetar för att rädda världen.

”Människan har behov att försöka förstå sin roll i tillvaron. De arketypiska mönstren i vårt medvetande och den religiösa dimensionen kan vara till hjälp i det. Men gäller det att beskriva och förstå vad som händer med naturen och klimatet på jordklotet är vetenskapliga metoder det enda som duger”, säger Nils G. Holm.

En typisk apokalyptisk predikan tar fasta på uttalanden i bibeln om den yttersta tiden och tidstecknen. ”Sådant kan läsas på många ställen i Nya testamentet. Så tittar man på nutiden och vad som förskräcker där. Ofta talar man om jordbävningar och katastrofer och menar att de tilltagit, vilket blir ett bevis för att vi lever i de yttersta tiderna.”

”Det är det samma man gör med miljöförstöringen: vi ska svämmas över, det är väldiga växlingar i vädersystemen, det är kallt när det ska vara varmt och tvärtom, blommorna är småväxta eller ovanligt stora, det är alger i vattnet och så vidare.”

”Det här med klimatförändringen har nog gått mycket djupt in i folksjälen. Då jag nu träffar folk så tycker jag att de refererar allt möjligt som är lite ovanligt till klimatförändringen. Det är ju bekvämt som förklaring, men samtidigt är det hela lite sorgligt”, säger Nils G. Holm.