Vidfälo och heimkär

Äventyr är inget man behöver fantisera om. Äventyret finns redan överallt omkring oss.

När Micki en helt vanlig februarimorgon satte sig i bilen för att köra till Tervakoski, var det början på ett äventyr.

När Ilkka satte sig i bilen för att stanna borta i två år i ett främmande land, blev det början till en hel saga.

När Juha packade bilen full och satte i väg mot Ryssland förändrade han historiens gång. I varje fall för de människor som i dag arbetar i Rani Plasts enhet i Kaluga.

En vanlig fördom är att företagshistoria är tråkigt. Den som är företagare håller säkert inte med.
Att sätta i gång ett företag är ett äventyr där företagaren ofta sätter allt i pant, både sig själv, sin tid och sin egendom, och inleder en resa ut i det okända.

Under resan kommer saker att hända som inte går att förutse, hot kommer att dyka upp, fallgropar att öppna sig, fiender att dyka upp där man minst anar det, lägen kommer att uppstå då allt känns hopplöst.

Men på vägen hittar man också vänner. Plötsligt kommer en budbärare med inbjudan till mötet man hoppats på. Plötsligt öppnar sig en annan väg till målet, när vägen tagit slut vid en avgrund.

Till sist står man med klappande hjärta utanför porten där man ska genomgå det stora provet. Kanske får man prinsessan – eller prisen – och halva kungariket. Eller så inte.

Den här andra boken om Rani Plast ger några exempel på de äventyr som lett fram till det bolag som Rani Plast är anno 2017.
Som alla berättelser behövde också denna personifieras, och mitt val föll på ett dussintal personer som var och en i olika situationer har haft en huvudroll. Ofta har deras framgång varit beroende av väl gjorda förberedelser, men lika ofta har det gällt att fånga tillfället i flykten.

Rani Plast är en lysande stjärna bland kunder och konkurrenter, men har genom åren hållit en låg profil gentemot den övriga världen. Jag hoppas att de två böckerna om bolaget ska kunna höja profilen åtminstone en aning.

Rani Plast har många hjältar, och utan dem skulle både Österbotten och en del andra orter i världen vara fattigare, både vad gäller pengar och spännande äventyr.

Svenolof Karlsson

Detta andra band om Rani Plast utkom i december 2017. Berättelsen tar tidsmässigt vid då grundarna vid 1980-talets mitt pensionerade sig och en ny ägargeneration tog över.

Boken finns i tre språkversioner, Vidfälo och heimkär, Kotiseuturakas maailmanmatkaaja och Strong Roots Open Mind. Böcker kan beställas från Rani Plast. Kontaktuppgifter finns här.

---

I en av bokens många episoder kom Rani Plasts utvecklingschef Christer Lundström att lära känna den legendariske industriledaren Han Werthén. Här ett exempel vad som sedan hände.

Möte med Hans Werthén
Rani Plasts utvecklingschef Christer Lundström satte sig i flyget i Helsingfors på väg till Oslo. Bredvid honom satte sig en man som verkade bekant, men Christer kunde inte komma på vem mannen var. Då rann det ur Christer: ”Ansiktet verkar bekant, men kroppen är obekant.” Den främmande mannen skrattade: ”Ja, den enda som tyckt om mitt ansikte var min mamma.”

Det visade sig att Christers nya bekantskap hette Hans Werthén, legendarisk svensk industriledare, bland annat som vd och styrelseordförande för Electrolux, tillika folkkär som fryntlig och slagkraftig personlighet i tv-rutan.

”Vi talade om allt möjligt, inte alltid så seriöst, om problem med blodtryck och krämpor, om den då aktuella partiledaren för Ny demokrati Ian Wachtmeister, som Werthén hade haft anställd och inte gav så höga betyg. Så kom frågan vad jag arbetade med. Jag sa Rani Plast och nämnde också vår fabrik i Tervakoski. Då kom det ’Tervakoski?’.”

”Det visade sig att Werthén kände hela pappersindustrin i Finland, och därmed också den pappersfabrik i Tervakoski som vi samarbetade med. Tydligen trodde han att jag var mycket mera inkommen i den världen än jag var. Jag försökte att inte avslöja min okunskap, här fick jag intressant information. Han visste bra vad finlandssvenskar var, hade en dotter som bodde med en finlandssvensk, Hans var en härlig typ”, berättar Christer Lundström.

Ett av samtalsämnena i flyget gällde alltså blodtrycket. Werthén rekommenderade en blodtrycksmätare han själv använde och lovade skicka Christer broschyrer om apparaten. Christer gav sin adress, men Werthén skrev inte upp den. Till Christers förvåning anlände broschyrerna trots det – han hörde senare att Werthén hade rykte om sig att aldrig göra anteckningar, men ändå komma ihåg allt.
Efter ankomsten till Oslo pratades de två vid ännu en stund, tills Werthén strax före passkontrollen kom på att han inte skulle passera den utan skulle vidare med ett annat plan. Han räckte fram sitt visitkort och sade till Christer: ”Får du någon gång något problem, ring mig på det här numret.”

Tre år senare blev det i Rani Plast tal om ett italienskt företag Ducati, som bland annat tillverkade ljustavlor för idrottsevenemang, för OS och andra tävlingar. Ducati använde film av samma typ som Rani Plast tillverkade i sin Tervakoskifabrik, men från Tervakoskis sida hade man bara fått göra mindre affärer med Ducati. Gissningen var att en av konkurrenterna hade starka band till företagets inköpschef.
”Jag kom då ihåg samtalet med Hans Werthén. Han hade nämnt att han var involverad i ett italienskt företag som hette Ducati, han hade kallat det sin personliga hobby”, säger Christer.

Han greppade telefonluren för att ringa Werthén, men hade svårt att tro att han skulle bli igenkänd tre år efter deras sammanträffande. Hans Werthén identifierade dock Christer direkt: ”Ja vi hade ju så trevligt på flyget… ”. Christer förklarade att nu hade han ett problem, att Rani Plast inte kom in på Ducati. Werthén: ”Låt mig ta hand om det här…”.

Kort därefter anlände ett brev från Ducati till Tervakoski med inbjudan till Ducatis huvudkontor i Bologna. Rani Plasts försäljningschef i Tervakoski, Tuomo Martinmäki, åkte i väg och fick ett kungligt mottagande. Det hela resulterade i att Rani Plast blev en av huvudleverantörerna till Ducati. Kundförhållandet var 2017 fortfarande aktivt.

Christer: ”Det här att tala med allt folk lönar sig. Men förstås kan det vara bra att hålla käft på rätt ställe och inte avslöja sin dumhet.”